Fängslande patientsäkerhet

Bengt Stenström

Jag var 25 år gammal. Jag vaknade upp i en sjukhussäng, totalt ovetande om varför jag var där eller vad som hänt. Jag kunde inte minnas något, inte ens min familj och släkt eller mitt tidigare liv.

Jag hade fått skallbenet krossat vid en olycka i jobbet och ett bensjok hade tryckts in och skadat hjärnan i den sensoriska sektorn i vänster hjärnhalva. Jag hade drabbats av en s k svår hjärnskada, en contusio cerebri, och låg nu på neurokirurgiska kliniken. Jag var utlämnad på nåd och onåd åt de läkare, som behandlade mig och nu hade hela min och min familjs framtid i sina händer. Jag hade blivit räddad till livet! Hur skulle det bli sen? Skulle jag få möjlighet att också leva det?

Tre veckor gick. Jag kunde bara uttrycka enstaka ord, jag hade drabbats av afasi, men lyckades göra förstått att jag ville bli utskriven till hemmet. Jag nekades dock med motiveringen att jag var för oklar och hade tre små barn hemma. Jag skickades istället till långvården.

Att bli inlagd på långvården innebar att man inte skulle få någon form av rehabilitering. Där blev man ett s k ”vårdpaket” bland åldringar, senildementa och gravt förståndshandikappade och omyndigförklarad. Man förlorade följaktligen alla chanser att bli återställd och familjens framtid raserades följaktligen ofrånkomligt.

Under medvetslöst tillstånd hade jag alltså blivit fråntagen mina medborgerliga rättigheter och förpassats till sluten anstaltsförvaring. Jag hade vare sig möjlighet att själv välja behandlingsform. eller rätt att överklaga den här livstidsdomen, som avkunnats utan att någon vidare utredning gjorts och därpå vägrats komma hem för att kunna bli återställd. Efter att ha räddats till livet förlorade jag alltså direkt rätten att leva det innan jag fick en möjlighet att försvara mina intressen.

Fas 2. En i och för sig oförsvarbar blunder i patientsäkerheten gav mig tillfälle att gäcka det ödet och ta mig hem till min familj. Därigenom kunde jag också inom en mycket kort tid bevisa att jag inte platsade på långvården. Jag blev till och med remitterad till något så unikt som en rehabiliteringsklinik inom kroppssjukvården. Jag lyckades följaktligen bibehålla mitt patientstatus

Jag bedrev alltså min rehabilitering på eget initiativ med min familjs hjälp och blev med rehabiliteringsklinikens stöd tillåten att fortsätta med det och kunde genom arbetsträning i mitt företag bli mycket väl återställd och framför allt få egen insikt i mina funktionsnedsättningar. Det här ledde sedan fram till att jag med de erfarenheterna i bagaget begärde att få fortsatt medicinsk utredning för att få skadeeffekterna slutligt utredda och därigenom behandla dem och få underlag för att föra skadeståndstalan mot den person, som vållat skadan.

Fas 3. Ett och tre kvarts år efter skadan. Jag hade begärt ytterligare utredning av skadeeffekterna, som visat sig inte stämma överens med diagnosen och inte alls rört kognitiva funktionsnedsättningar, som visat sig mest betungande. Jag var fortfarande ordinerad Diphydan mot risk för sekundär epilepsi, uppenbarligen helt obefogat. Rättegången mot den vållande hade hållits och tillerkänt mig skadeståndsrätten principiellt så att jag kunde lägga fram mina anspråk mot den vållande efter den här utredningen.

Den vållandes försäkringsbolag sköter den löpande handläggningen enligt dennes försäkringsavtal. Vad jag själv inte är medveten om vid tillfället är, att det saknas prejudikat för ersättning för afasi, som jag drabbats av. Bolaget, fick jag veta senare, ville undgå att skapa ett nytt sådant, eftersom det skulle trissa upp skadeståndskravet avsevärt både i mitt fall och alla andra senare.

Redan några dagar efter att rättegången hållits, blir jag kontaktad av min halvsyster, som mot min vilja nästlat sig in i mitt sjukvårdsärende tidigare.
Hon är anställd i det här bolaget som personalkonsulent och säger sig vilja hjälpa mig och underlätta utredningen. Vad hon i själva verket nu gör är att förmedla helt vilseledande uppgifter, som gör gällande att jag drabbats av en psykos. Hon är uppenbarligen medveten om att hennes uppgifter är skyddade enligt lag både inför mig och andra.

När utredningen sedan närmar sig slutet förklarar den ansvariga läkaren den medicinska utredningen avslutad utan att meddela mig. Med hjälp av de uppgifter hon fått från min halvsyster skriver hon nu en remiss till psyket, som beskriver mitt tillstånd som psykotiskt och ger det en helt ny rubrik, ”Hjärnskada med personlighetsförändring” istället för ”Contusio cerebri”. Hon föreskriver psykiatrisk vård för det.

Det här har alltså skett under pågående utredning och ingen som helst utredning har gjorts av mina kognitiva funktionsnedsättningar, afasi, minnesbortfall eller vilken inverkan medicinen hade på mitt tillstånd. Hon har inte heller brytt sig om att skriva ett rättsintyg för mina skadeståndsanspråk.

Dagen efter är jag inkallad till läkaren för att skrivas ut. Hon nämner nu ingenting om remissen, men bestämmer en ny tid för återbesök efter semestertiden, som nu börjar.

Vid återbesöket berättar hon att hon skrivit remissen till psyket. Hon föreslår nu en nedtrappningen av medicinen under de drygt en och en halv månad, som återstår till två år efter skadan, som medicinen ursprungligen föreskrivits.

Ett par dagar efter att nedtrappningen inletts börjar verkningarna av läkemedlet släppa greppet och en hisnande förändring sker. Medicinen hade hindrat mig från att tänka klart, bli varse funktionsnedsättningarnas karaktär och fördröjt den kognitiva och fysiologiska rehabiliteringsprocessen.

Efter att medicineringen avslutats och jag intellektuellt blivit betydligt bättre rustad inleds en massiv övertalningskampanj från samtliga berörda inom vården och försäkringsbolaget för att försöka förmå mig att låta mig tas in på psyket för vård under den här nya diagnosen, som jag inte fick kännedom om nu heller.

Det här försöket att få mig intagen på psyket under en ny diagnos hade inte gått riktigt till. Därför kunde jag vägra gå med på det, men blev tvingad att söka förtidspension för att försörja mig och min familj. Jag hade försatts i ett helt rättslöst tillstånd.

Den här mycket komprimerade versionen av min story framfördes vid patientsäkerhetsseminariet den 7 mars 2008. En utförligare version finns att läsa genom att klicka på länken "Visa hela min profil".